Igår var jag på en föreläsning av Mikael Andersson. Ja, precis den Mikael som skrivit boken Armlös, benlös men inte hopplös. Eftersom jag hade en viss koll på vad han skulle prata om var jag inte så överraskad av innehållet, men ändå var det berörande på många olika sätt. Här är några punkter jag stannade upp vid och började reflektera kring och kopplade till skolan.

Mikael pratade om att man måste våga vara annorlunda att våga tro på sig själv. Och framför allt att vikten av att det finns en förväntan på en som person, vilket visar att andra tror på en. Andra viktigt budskap var att man ska fokusera på de resurser man har och inte på det man inte har och därmed se möjligheter istället för begränsningar/problem. Det Mikael också pekade på var vikten av att få vara med och påverka. För hans del handlade det bl.a. om att han var med och utvecklade teknik och metoder som underlättade hans möjlighet till rörlighet och frihet, alltså att vara med och påverka det som handlade om honom själv. Något som också ingav Mikael mod och vilja att mot alla odds kämpa vidare var den tolerans han mötte hos sina kompisar. De behandlade honom som en i gänget.

Hur var det då med mina reflektioner? Jo, jag kopplade dessa punkter till skolans värld och speciellt de resultat man nått i Nossebyskolan genom olika insatser. Forskare anser att det finns olika framgångsfaktorer som ledder till resultatet i Nosseby och det var här jag under föreläsningen gjorde kopplingar till skolvärlden. Ett par exempel där jag ser likheter är:

  • ställa förväntningar på eleverna
    – ställa sig frågan ”om du inte kan göra så här, hur kan du istället göra”? – inte bara konstatera att det inte kommer att gå
  • inkludering/delaktighet, dvs involvera eleverna/studerande i arbetet som rör dem själva
  • se heterogenitet som en resurs och kamrattolerans mot olika beteenden

Och vad vill jag nu ha sagt med detta? Jo att attityder och synsätt kan överbrygga de flesta problemen bara vi tillåter oss att se möjligheter och inte förblindas av problemen! Skolan behöver ha det här synsättet och göra därefter. Inte bara säga att alla barn har lika rättigheter och att ”vi” utgår från varje barns möjligheter och förutsättningar för att sen ändå göra som man oftast alltid gjort tidigare. Men att se möjligheter är inte alltid det lättaste eftersom man ofta måste tänka nytt och kunna tänka sig in i en annans situation. Därför är det bra att elever/studerande får vara involverad i planeringen av sin undervisning och kunna påverka och ge förslag på sånt som kan fungera bättre och vad som inte fungerar. Samtidigt måste lärare finnas där för att stöda, ställa krav och ha förväntningar.

Tror jag!

Annonser